Strong As Life | No love lost in this game
Vårt levnadsmotto är att allt du ger i livet får du tillbaka, med små medel kan du göra stor skillnad. Vår vision är att bidra till en starkare, snällare och rättvisare värld. Inget jag, inget du, inget vi, inget dem. Oss!
Strong As Life
36128
post-template-default,single,single-post,postid-36128,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,pihl-title-hidden,columns-4,pihl-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

No love lost in this game

Mama peace

I looked to my left, and I saw my mother jumping up and down cheering and screaming for Iran … and of course for Zlatan whenever he had the ball, haha 🙂 Next to her sat my sister, in a swedish team-shirt with persian flag painted on her cheek. To my right holding my hand was my wife, wearing a Iranian shirt with the swedish flag painted on her cheek. For a moment, I just stopped looking at the game and saw these three beautiful and so meaningful women in my life, cheering and rooting for the game, for the love and for happiness. I was filled with it… happiness.

PicsArt_14278389132706233329

This week the national Team of Iran visited Stockholm for a unique friendly game with Sweden. For my mother, it was the first live football game she had ever watched. But there she was… watching her first game ever.. and ironically watching her Iran playing against her Sweden (in Iran women are forbidden to watch football). No one could loose, we were all winners. My feeling was the same. This truly was a once in a lifetime-moment.

I guess we all had our own very special reason to feel that happy feeling,

For this, I have to ”kind of” quote Erik Niva, one of Swedens best journalists that so beautifully wrote….

They took their chance to wave flags that now are forbidden and sing for a country that no longer exists but in their dreams, memories and future hopes!

The game itself was a memorable one, but my strongest memories are the ones from the streets around Friends Arena.

That’s where I saw all the happy people with a blue/yellow flag painted on one cheek and a green/red/white on the other. That’s where I heard the mothers ask something in farsi and their sons answer in swedish. It was there I met all of those who once left Iran, and now are thankful they’ve got a new home in Sweden.

One game, tens of thousands of life-destiny’s. I’m very happy they all led to right here.

Thank you for coming.

PicsArt_1427838751597

 

________________________________________________________________________

Jag tittade till vänster och såg min mamma hoppa upp och ner hejandes och skrikandes för Iran… och självklart för Zlatan när han väl hade bollen, haha 🙂 . Bredvid henne satt min syster, i en svensk landslagströja med den persiska flaggan målad på sin kind. Till höger om mig hållandes min hand var min fru, iklädd en iransk landslagströja med den svenska flaggan på sin kind. För ett ögonblick slutade jag kolla på matchen och såg dessa tre vackra och så oerhört betydelsefulla kvinnorna i mitt liv, jublandes och hejandes för matchen, för kärleken och för glädjen. Jag vart fylld av det… glädje.

I veckan var Irans landslag på ett unikt besök i Stockholm för en vänskapslandskamp mot Sverige. I mammas fall, så var det den första fotbollsmatch hon någonsin kollat på live. Men där stod hon… på hennes första match någonsin.. och kollade ironiskt nog på hennes Iran mot hennes Sverige (i Iran är det förbjudet för kvinnor att kolla på fotboll). Ingen kunde förlora, vi var alla vinnare. Min känsla var densamma. Detta var verkligen ett ”once in a liftetime-moment”.

Jag antar att vi alla hade vår egen speciella anledning att känna den där glädjen.

För detta vill jag ”typ” citera Erik Niva, en av Sveriges bästa journalister som så vackert skrev:

Dem passade på att vifta med flaggor som numera är förbjudna, sjunga för ett land som egentligen inte längre finns förutom i deras drömmar, minnen och framtidsförhoppningar.

Matchen som sådan var värd att komma ihåg, men mina allra starkaste minnen tar jag ändå med mig från gatorna runt Friends Arena. Det var där jag såg alla glada människor med en blågul flagga målad på ena kinden och en grönvitröd på den andra.

Det var där jag hörde mödrarna fråga något på persiska och sönerna svara på svenska. Det var där jag träffade alla de som en gång lämnade Iran, och nu är tacksamma för att de fått ett nytt hem i Sverige.

En fotbollsmatch, tiotusentals livsvägar. Jag är väldigt glad att de ledde just hit.

Tack för att ni kom.

No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.